torsdag 3 juni 2010

Brev till min son. (Den här bloggen bor inte här längre.)

-->
Ja. Jag borde väl säga något. Det känns så va? Jag är ju din farsa och allting liksom. Ett faktum som, är jag rädd, kommer återspeglas betydligt bättre på mig än på dig.

Jag hoppas att du en dag förlåter mig för att jag lät dig dominera innehållet i hela den här bloggen innan du ens fanns. Jag vet inte om det kan ursäktas med faderlig stolthet.

Men det är det.

Jag kommer göra mycket fel. Du kan lika gärna få veta det nu direkt. Det är inte direkt en rikshemlighet. Jag kan vara ganska dum i huvudet. Och det finns mycket jag aldrig kommer kunna ge dig.

Men jag har träffat många män i mitt liv, har varit på många konstiga platser, och helt ärligt så har skrämmande många av de absolut dummaste sakerna jag sett de här männen göra grundat sig i en längtan efter att få höra sina farsor säga det där om dem. Så jag hoppas att du blir sjukt jävla trött på att höra mig tjata om hur stolt jag är över dig. Då har jag gjort ett okej jobb, tror jag. 

Och jag hoppas, redan på förhand, att du kommer förlåta mig för allt jag inte kommer förstå medan du växer upp. Alla gånger jag kommer skämma ut dig. Alla lappar om föräldramöten som du inte kommer visa mig.

Jag saknar liksom ”social fingertoppskänsla” ibland. Enligt din mamma i alla fall. Och hon brukar ju veta vad hon pratar om. Hon säger det visserligen oftast när vi är bland folk och jag blir full och berättar den där om två irländare i en båt. Men ändå. Jag vet inte alltid när jag ska hålla käften. Det har gett mig en del problem, men det har också gett mig en stabil inkomst. Man får ta det ena med det andra ibland. Du kommer lära dig det.

Men älskade jävla unge, jag hoppas att du alltid tror mer på dig själv än på mig. Och att du alltid vet att jag hellre bråkar med dig än låter dig växa upp utan egen vilja.

Jag hoppas att du skriker och smäller i dörrar.
Jag hoppas att du förlåter mig när jag har fel.
Och ännu viktigare, att du låter mig tro att jag inte har det ibland.

Jag har ett sårbart ego. Jag jobbar på det. Ge mig tid.

Du kommer snart förstå att din mamma är alldeles för bra för mig. Att hon är mitt livs välsignelse. Ingen älskar mig för allt jag inte är som hon. Alla människor har sin definition av himlen. För mig är det ljudet av hennes andetag en tisdagsmorgon i april, när ni sov bredvid varandra första gången. Glöm aldrig det. 

Jag hoppas att du alltid tar hennes sida om hon och jag bråkar. Det är alltid hon som har rätt ändå. Så det är liksom lika bra.

Du kommer snart förstå hur klok hon är. Hur modig. Hur du kanske har mina ögon och mina fötter och mitt stora förbannade huvud, men att det är hennes hjärta som slår i dig. Att det var så stort och slog så hårt att du till sist var tvungen att komma till jorden för att hjälpa henne att bära.

Du kommer förstå hur obeskrivligt det är att få höra henne säga att hon älskar dig. Att man aldrig tröttnar på att känna hennes fingrar leka i ens nacke. Och du kommer lära dig att när man får henne att skratta, då är det som om någon springer barfota på insidan av din bröstkorg. Det är det mest fantastiska ljudet i hela världen. Du kommer lära dig att göra vad som helst för det där skrattet.

Du kommer, framför allt, lära dig att din förmåga att locka fram det kommer hjälpa dig ur mycket skit när du har gjort henne arg.

Det är nästan det viktigaste av allt, faktiskt.

Så älskade förbannade unge.

Jag hoppas att du alltid gör saker du älskar, omgiven av människor du älskar.
Att du alltid går din egen väg.
Och att du alltid ringer mig när du behöver skjuts hem.

Jag önskar dig en barndom där varje dag är ett äventyr fullt av drakar och hjältar och förtrollade svärd och lyckliga slut.
Där varje morgon är full av sagor och lägereldar.
Jag önskar dig magiska skogar fulla av nedgrävda skatter.
Jag önskar dig de allra största vattenpölarna att hoppa i.

Och vingar.

Jag önskar dig vingar.

Jag kan inte måla. Inte sjunga. Jag är inte speciellt bra på att slåss. Jag kan inte köra motorcykel. Jag kommer aldrig kunna lära dig hur man bygger ett hus. Eller hur man byter olja på en bil. Eller hur man lagar en dator. Eller hur man dansar.

Det enda jag verkligen vet hur man gör är att berätta historier.

Så jag hoppas att vi kan göra det ibland, du och jag. Berätta sagor. Jag kan rätt många. Såna som ger en vingar.

Och jag hoppas att du kommer ihåg när du blir stor att allt jag gjorde fel gjorde jag för att jag inte visste bättre. Och för att jag inte lyssnade på din mamma från början.
Mest av allt hoppas jag att du vet att den här kärleken är villkorslös.

Allt annat får du förlåta mig för.


/Din farsa 

25 kommentarer:

  1. Åh Fredrik jag blir helt tårögd, vad vackert skrivet. Nicholas kan inte få en bättre far.

    SvaraRadera
  2. Tror du kan lära honom massa fula knep i tv-spel?!

    SvaraRadera
  3. så fint, hoppas han får läsa det där en dag.

    SvaraRadera
  4. Vad fint :) Tycker du ska trycka upp bloggen som bok :) Är finare att läsa och bloggar är nog väldigt "ute" när lillen är stor nog att läsa och förstå hur som helst ;)

    SvaraRadera
  5. Backamannen, det där var riktigt vackert och fick tårarna att rinna såhär klockan fem på morgonen, när jag inte kunde somna om!
    Nicholas kommer att älska att lyssna på sagor med dig och läsa det du skrivet!
    Det finns inte mycket som är större och vackrare än kärleksförklaringar till sitt barn/familj!
    You nailed it:=)

    SvaraRadera
  6. Skriv ner det på papper eller skriv ut, lägg i ett kuvert, och ge det till honom när tiden är mogen, utan att kontroll-läsa själv :)

    SvaraRadera
  7. Får du oss inte att gråta av sanslöst roliga historier så kommer det allt en liten tår från de finaste orden en unge (och en fru) kan få höra.

    SvaraRadera
  8. Jag misstänker att du själv grät en tår eller två när du skrev det. Men vackert är det. Faktiskt inte horigt på något sätt.

    SvaraRadera
  9. Åh Fredrik, tänk att du kunde få ur dig såna här fina ord ? Eller ja, inte för att jag tvivlade. Men jag hoppas verkligen både din fru och din son (inte just nu, men sen) läser, begrundar och ger dig en puss.

    SvaraRadera
  10. Underbara ord! Jag sitter här på jobbet och tårarna bara rinner... Att du kan sätta dina känslor så på pränt, det betyder mycket! Har på känn att ni kommer att klara er galant i livet!! Kram till hela familjen!! / Mikaela från Finland

    SvaraRadera
  11. Helt fantastiskt fint skrivet!!

    SvaraRadera
  12. Shit vad bra och fint skrivet!!!
    Neda och Nicholas har tur som har dig!

    SvaraRadera
  13. Sånt här går ju inte att läsa på jobbet... sitta och gråta vid datorn! Fantastiskt fint!

    SvaraRadera
  14. Tårarna faller av beundran över hur du så vackert beskriver dina innersta känslor gentemot din son och Neda så här öppet.
    Vi är privilegade att få ta del av denna underbara hyllning. All heder åt dig!
    Vilken underbar pappa/äkta make/snart 30åring du är.
    Men det var ju själva Hin Håle varför kan jag inte sluta gråta???

    Jag hoppas verkligen att du trycker ut alla inlägg på print och sparar allt! På mer än ett ställe!

    Ha en underbar helg med familjen Fredrik!

    // Maria

    SvaraRadera
  15. (privilegierade) korrekturläs Maria!!!

    SvaraRadera
  16. En annan farsa4 juni 2010 21:22

    lipar som en sill.
    Jag är själv farsa till en 1,5 åring och känner så väl igen mig i den text du skrivit!

    FANTASTISKT!

    SvaraRadera
  17. Hej Fredrik!

    Min kille har följt dina texter jag vet inte hur länge. Skåning som han är läser han kolumnen i tidningen, och han har studerat varenda inlägg i bröllopsbloggen och den här bloggen sedan dag ett.

    Då och då har han skrattat vid datorn i vardagsrummet och sagt till mig att jag måste komma och läsa, och oftast handlar det om något i stil med att folk från Bjuv är lägre stående varelser eller något annat som intresserar mig sådär måttligt to be honest. Men den här texten alltså... Jag önskar av hela mitt värkande hjärta att alla föräldrar i alla fall har ett uns av den känsla som du förmedlar så helt oerhört vackert till din son. Jag önskar att varje gift kvinna får höra då och då att hon är den underbaraste som går på den här jorden och att även mannen i familjen kan ge ömhetsbetygelser i alla fall av graden en tredjedels promille av det du är förmögen till.

    Jag har aldrig träffat dig, aldrig pratat med dig och heller aldrig fått en uppfattning om vem du är som person, men efter det här inlägget så tänker jag ändå påstå att du är en av få! Du får mig att tro på kärlek, romantik och att villkorslöst älska någon annan!

    /Sara i Helsingborg

    PS. Kolla in denna blogg och få ytterligare perspektiv på livet om du har möjlighet.

    lillaellyskampmotjeb.blogspot.com

    SvaraRadera
  18. ...här sitter jag och lipar på jobbet.

    SvaraRadera
  19. Du fick mig att gråta på jobbet.
    Det var fanimig det finaste jag läst, nånsin.

    SvaraRadera
  20. Fäller en liten tår på jobbet, det var det finaste jag har läst på länge...

    SvaraRadera
  21. Ord från hjärtat, som inte filtrerats av hjärnan :)

    SvaraRadera
  22. Det är kärlek <3 Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  23. Vad jag önskar att alla pappor skrev sådanahär brev till sina barn (och till sina fruar). Eller ens tänkte såhär. Nu ska jag torka tårarna, men tack för detta.

    SvaraRadera